kallstrom

Idag uplevd jag en hemsk känsla. känslan av att lnapp kunna andas.
fy fan säger jag bara. Uuuuuuh nån gång måste jag sluta helt för så där vill man verkligen inte ha det på ålderns höst. Min stora rädsla är inte att dö, det är att vara död. För jag tror på att man bara få en och endast ett liv. Du återföds inte och du lever inte heller vidare i varken himmel eller helvete.  Punkt. Och med det i åtanke är det ju konstigt att jag håller på som jag gör men inte ett dugg konstigt över att jag har åmgest över det.
näe det här blir för kryptiskt jag måste fan skaffa en annan blogg.....

Hur som helst det var inneband som var den direkt utlösande orsaken, allt var som vanligt på jobbet igår tills jag blev förfrågad om jag ville spela lite innebandy med kollegerna dagen därpå direkt på morgonen klockan 08:30. Ja ja för fan tänkte jag och tackade ja.  Intet ont vetande gick en vandrande isbit med fyra liter snor i näsan in i omklädningsrummet på sundsta bad och idrottshus (som för övrigt var sviiiiinkallt no wonder jag skolkade bort hela gympan på högstadiet) och när jag kommer ut är typ hela läktaren full!!! hårdrock i bakgrunden och elevrna(våra egna) som vi mötte såg typ, jäääävligt tuffa ut. Föds man med en minde bra sak får man uppenbarligen stor begåvning på nåt annat. jaja, jag var enda tjejjej på plan och de i mitt lag råkade bara vara två skit, alltså skit söta killar i min ålder som jobbar på samma ställe så klart. 
jag har inte hållt i en bandyklubba sen jag gick i sjuan och det gick inte bra då heller. Matchen var 10 gånger två minuter lång. Efter två minuter kunde inte jag andas.  Näsan var ju ingentäpp, jag var stel som en pinne, SKÄMDES som en galning för ja..hela situatioen, och kan inte få ner luft nog och lungorna värkte och sved som fan. jag fick köra hela första halvan också utan byte. Så i pausen på två minuter snöt jag mig och kämpade med att få luft. AS jobbigt, tänkte att nuuuu är det kört marie nu kommer du inte att leva tills du blir pensionär inte. Skit också! har man  bara ett liv vill mn ju fan bli så gammal som mäjligt gärna över 100!!! fatta va cleant att kunna säga att du levt i hundra år!!!

Hur som helst. jag kämpade på, dom jävlarna slutade inte passa till mig när jag stod framför mål (?) vadå, förväntar dom sig att JAG ska kunna göra mål??? Idioter! visserligen är våra elevr SÄRskole elever och vi mötte ju dom men inte fan kunde dom väl tro...jag kan inte ens TRÄFFA bolljäveln.  Efter 22 förnedrande minuter hade vi iallafall tydligen vunnit men min andning kom aldrig riktigt i kapp hela dagen.
Läskigt. behövde jag få ner nånstnas, aningen på papper lr här lr prtat med någon men min mobilräkning bara stiger så jag måste sluta ringa onödiga samtal.
Staffan den jäveln mobbade mig för mina icke mål hela dagen. Jävla idiot( inte en av dom snygga, dom snygga var snälla mot mig..ironiska kanske??) Mina arbetskollegor också.
de måste de vara. I took one or the team!!!

Det var allt. Ha D

Det är frågan.  Inte någon svår fråga alls  bara.....för vems skull gör man det liksom?
Varför sitter jag här och inbillar mig att det är något jag MÅSTE göra för annars blir de besvika ,vem vilka då???
Mina vänner.......eeeh jag TROR nog dom har fullt upp med sitt för vem fan har inte det? Dom som lägger sig i andras liv SÅ mycket har uppenbarligen inga egna.
och för fan, jag kan inte ens stava!!!
Jahapp familjen då? I BÄSTA fall har bara min egen mor tillgång till den här bloggen och så vill jag gärna..keep it that way liksom. Inte så men.......nä.
Så uppenbarligen bloggar jag mest för min egen skull för det är ju inte så att jag lever ett intressant liv som är värt att slösa energi på att läsa om om man inte lever i det vilket enast typ jag gör.
Och jag skriver uteslutande när livet är piss och endast då faktiskt....folk läser. hmmmm.  Anyway.
( försöker skriva och äta samtidigt är.. så fucking uppe i varv kan INTE göra en sak i sänder. vilket resualterade i en smält stekspade ( HELVETE nu ringer mobilen också) och brända???makaroner.

SHIT va svårt det var att varva ned idag.   Måst nog ha lite hjälp, ehrmmmh. Brb.
Inte sätta på stämingsmusik nu Marie då flummar du bara iväg.

Okej.Alltså. Mest för min skull. Problem: Jag kan inte skriva om allt.
allt. ALLT. alla pinsamma icke djupa moments man har ner skrivet i sina fina dagböcker komplett med dikter, små illustrationer och photon inramade med guldtuschpenna. (Jag var 17 när jag började skriva och skriver än idag . ibland. periodsvis. TÄNKER på att göra det iallafall!!!)  Allt från den svårare delen av mitt ungdosmliv. Aaaall writtwn down. alla pinsamheter. Seriöst! jag vill skriva ut allt jag skrivit här, fast i vanlig ordning int odnat med någon som helst form utav backup, ta alla mina dagböcker, som dom är, fylla i tomrumen och ge ut en bok!!! SÅ mycket vill jag ha bevis på att jag finns. Bekräftels. jag vill att folk skall läsa om mitt peronliga privatliv, det är sjukt, riktigt sjukt.
Jag är en allvarligt psykiskt sjuk ung kvinna( det är sant!!!! jag har papper på det!!!!)

För övrigt ska kag inte skoja så mkt om det. Det kan mkt väl vara sant. Ärligt. 
Jag måste börja forkoa lite om det innan jag kan uttala ig om det men jag skall få prova en medecin som heter Strattera, låter som b versionen av stilnoct men men , en variant av ADHD medcin. Om detta nu visar sig fungera så blir jag oändligt tacksam men jävligt förvånad.

Jag vill kunna skriva om allt och verkligen...ALLT. Och ja, gärna på nätet på något sätt men vet inte hur. Tills dess blir det bara sporadiskt bloggande här skulle jag tro. ni kanske inte läser det här vem vet?
Skitsamma men hur som helst, jag kommer att vara utan Internet en period här nu, allt ifrån en månad och uppåt. Vilket suger. jag vet faktiskt inte när det kopplas ner här men det kommer att dröja tills helvete petar gud i arslet ills dom kopplar in det på nya stället som jag kommer att besitta from jan 08. trevligt. Vadan denna länga tid utan socialt nätverk? Ett ord. Glocalnet.
(dom jäääääeeevlarna)

jahapp frågan kvarstår likaså mitt sporadiska bloggande, och om läget ändras hör jag av mig till dig!

( precis som om detta var ett pressmeddelandet eller nåt, vem tror min herre att min herre är??? en tjyyyyv )
Ja ja . Hej på ett Tag!

Pizza, fy fan va trött jag ärpå pizza.   De på Romstad pizzeria måste fundera så ofta som jag är där.    De vet ju inte vad jag egentligen gör med deras verk. Elle kanske de gör det för idag hade dom inte ens brytt sig om att grädda klart den. Äggulan FLÖT på pizzan och baconet var rosa. well well. Allt går ner om jag har bestämt mig för det. Upp också lätt som en plätt.

Anyway skit samma de va EN gång på två veckor ja kan leva med det.   

Sen har vi facebook. Alltså jag har inga som helst problem att SKAPA kontakter. Men att uppräthålla dom är en helt annan sak. Någon annan som tycker som jag? att det blir jobbigt tillslut och man känner krav att vara inne hela tiden och ändå är jag inte inne ofta alls. Det tar det roliga ur det sen så ÄR man begränsad som "upptagen" och det kommer vi till senare.   
För övrigt har både K och min egen mor facebook och kan ju ganska lätt kolla upp mig.   Vilket är störande fö jag vill vara ärlig med ja.mitt liv. min värld.  Ja hatar att undanhålla saker. Så jag undviker det men ibland måste man.

( K om du läsr detta så år vi prata om det sen, du förstår jag ÄR så kluven) 
Shit nu börjar mina stesolid verka.   trött.   dumt. jag vill intevara en missbrukare men känner mig som en sådan. kanske ka sova lite vakna och börja om med dagen som inte började så bra tack vare pizza helvetet.
Borde träna. Har kort och allt men FÅR inte tummen ur.   ibland funderar jag på att be om hjälp men vet inte vem.
( mamma om du läser det här så syftar jag på pillren)   Och allt. Matmissbuket också även om det är sällan nu men jag bävar lite för flytten till eget för då är ju ingen där och kan stoppa mig men å andra sidan tror jag att när chansen finns jämt så kommer det inte att vara lika roligt längre.  Hoppas.

Gud va trött jag blev nu.   sova. vakna. ta ut soporna och gå hem till pappa när huvudet känns klart igen om några timmar. Stackars pappa unerbara människa han vet ingenting han.   Han vet inte om mina poblem och han vet inte hur jag kämpar varje dag för att inte trilla dit.
Nu känner jag ångesten komma, fan också.    De här som kunde ha blivit en bra dag.
Men är lugn iallafal.     På kemisk väg.

Jag tror jag behäver ha lite tid för mig själv och framför allt måste jag sluta med pillren.   nån gång men jag blir så FUCKED UP utan dom.   
Dummma läkare fattar ni noll eller?
testa själv att käka stesolid nonstop i 14 dagar och upplev hur du mår på dag 15.   Skit kan jag garantera.
Fullständig total ångest. 
Det är det jag menar när jag snackar om " Piller avis".   Som en utdragen bakfylla. komplett med ångest och sevttningar.

Nä nu orkar jag inte mer.    Nu blir det offläge i soffan.

Hej då.

Det kan bero på allt som hr varit.
Det kan bero på att jag tvärslutade me medecinen ( lamictal, humörsvängningsdämoande och impulskontrollrande). den fick mig att få bukt med lit iallafall.
Men inte gund problemet.

Jag är stressad. Svetten rinne, huvudvärk. Migrän. Okontrolerabara gåt attacker vid minsta möjliga motgång.
senast idag.  Till halv två höll jag ut på jobbet. Sen gick jag in  ett litet bås/rum tängde dörren och GRÄT verkligen snor hulkade tills jag hörde de andra komma tillbaka från dansen.
Gick hem med rödsvullna ögon. Igen.
Massa stesolid, GÅR på stesolid undet dagtid numnera.   Extrem svårt att fokusera och sortera det som far runt inne ihjärnan. Piller lungar lite iallafall.
Svettas int lika hårt heller då.

ADHD säger min samtalskontakt ( hon är inn på det spåret nu den lila låtsas psykolen) no wy säger jag. Men Concerta javisst! Gimme! allt för att få lite fysisk energi och mindre rörelse i hjärnan.

Allt detta PLUS ett förhållande som är på sluttampen.

Allt som en gång var roligt, festa, träffa folk, måla, skapa, rida musik, whatever.
jag har tappat allt. Måste tvinga mig själv till precis ALLT.
Om ni bara visste, vilket psyskist jävla PROJEKT det ä för mig att gå ut på krogen.
Det är inte "bara" det är allt annat än " bara".
Jag lider men intala mig själv att det är kul. Det SKA va kul, det är NORMALT marie man GÖR så.
Man dricker ÄCLKIG ÄCLKIG alkohol och lite kul får man sen mår man illa och vkanar upp med ångest.
Alltid. nu för tiden.

( Måste poängtera att detta INTE har något med mina underbara vänner att göra. Problemet ligge hos MIG)

Så vad göra. Tog ledigt igår. Inga frågor alla såg ju hur jag rödgråtandes sprang hem typ.

Skall stuva undad ALLT so kan distrahera och försöka tvinga mig att måla lite ( och tvätta tvätten som aldrig aldrig ta slut)

Men kanske jag kommer ut ign snart. Jag har alltid kul en liten liten stund. Vilket oftast räcker för att göra hela kvällen värt det.

varför förstör jag medvetet för mig själv??
Varför måste jag prompt krångla till saker och varför varför varför sket det sig idag??
Herrgud jag var ju på väg till träningen i godan ro och kände mig bara lite hungrig ( en smula uppröd också) och började köra bilen åt helt fel håll. Istället för att åka hem eller til träningen så hamnade jag på Donken lixom och HELA tiden hade jag den där rösten i huvudet som sa gör det INTE gör det INTE
och framme vid luckan...." vad vil du ha att dricka?" "Cola" Neeeeeeeeeeeeeej ditt as åk härifrån
"Det blir 57 kr tack" Nej det blir det inte åk åk åk

Men jag åkte inte. Förrnes jag fick maten då åkte jag raka vägen hem och såg till att den hamnadei toaletten där den hör hemma. Efter att ha hälsat på en snabbis i mig först givetvis.

Ja då nu sitter man här och tänker att det där var jävligt onödigt och vafan skall man göra nu? köra på lr skita i allt å dar täcket över huvudet en stund?
Det återstår att se det.
Men att jag inte lyssnade på mig själv, att jag VALDE den dåliga vägen...shit det är skrämmande och det som är mest skrämmande är att det verkligen inte är första gången och inte den sista heller.

Kanske hade jag givit upp hoppet från första början eller nåt.   Alltså när jag klev upp i morse.
Näää fy fan trött och seg men hellre det är rastlös iallafall. Nu dilemma nummer två...att göra eller inte göra det igen?  Nu när man ändå mår dåligt.    och har tid...men är pank förvisso men man kan koka makaroner det har funkat förr....Näääe Marie din gris ryck upp dig istället.

Jag vettefan.

Då skulle jag kanske skriva helt andra saker här.
Då kanske jag skulle våga be om hjälp om en sak.
Då kanske jag inte skulle framstå sm en fullkomlig idio t men det är edan för sent för det.
här kan jag nog aldrig bli anonym.
Kanske i en annan blogg någonstans. man vet aldrig.

Jag kan egentligen bara skriva så mkt som att det inte är okej.
Jag vet inte vad jag håler på md och jag vet att en drastisk förändring och en massa massa jävlar anamma är å sin plats nu.
Men ingen kan stötta mig  nu och jag tror inte direkt på ensam är stark.
Jag är mkt osäker och söker gärna stöd ganska omgående om  det är nåt.

Jag sitter här mitt i hösten och har ångest och tänker att fan så HÄR ska inte jag leva mitt liv. Någonting eller en massa saker saknas och jag är inne på fel spår. Helt fel spår och är allmänt livrädd för att missa tåget så att säga.
Mitt tåg.
Inte hell express. Även om det går oftare.

Just nu har jag återfall. Rejät. Känslomässig baksmälla.  Allt kommer ikapp en.  Att jag aldrig lär mig.

Tråkigt. Mitt enda ljus i slutet av tunneln ( gud så dramatisk då) är min nya lägenhet som jag knappt minns hur det ser ur men skit sammma för Mariiiiie måste komma tillbaka. jag saknar henne!!!!  

Jävla as. jävla mig. jävla dig. och jävla Mary Jane.

Jag skrev nyss en uppsats om just bloggar. min första upsats på typ fem år i svenska A.
Skit samma men jag skämdes lite är jag skrev den. 
Varför bloggar jag? Vem bryr sig och kommer jag nånsin att ta till ar på det sm jag skrivit här. Mina dagböcker barnsligt handskrivna komplett med illustrationer ( som jag skrev i vuxen ålder) kommr jag at spara för alltid i nån låda för att plcka fram dem i tankarna då och då.
Men kommer jag nånsin att minnas den där bloggen jag förde när jag var runt 20 typ?
nej. det kommr jag inte.  Är den värd att ta till vara på då för vad i hela världen har jag för viktigt att skriva om?
De enda gångerna folk har kommenterat eller lyssnat som mest överhuvudtaget är när det handlar om livs situationer de kan relatera till persoligen eller när jag med usel själv ironi berättar om den miserabla delen a mitt liv.
Ialla fall har jag fått den uppfattningen, att man bara är intrssant så länge man tar till ytterligheter.

Och nästan allt som står att läsa i min blogg är rent skit och ointressant för jag har inte varit på det humöret men kännt mig tvingad att skriva nåt ändå el så har jag tänkt för mkt på VAD ja skall skriva för att sedan oftast radera allt och erätta med nåt bajs istället. Nåt safe. 
Men ändå.  jag vill bevara det lilla vettiga jag får ur min skalle.  IBLAND får min hjärna till ett personligt godkännande av vad jag skriver och då vll jag minnas det. Och mitt minne är annorlunda funtat en smula så jag minns med hjälp av bilde och ord.  Helt enkelt.  Och känlslor men inte som jag kan koppla till nåt.

Jag är för självupptagen men int med att tänka på ........mig medvetet utan med att tänka på...hu jag upfattas.
Och på "sen". jag tänker så mkt på sen att glömmer att tänka på nu.
Jag återupplever saker genom att prata inne i mitt huvud.  Helst skulle jag vilja dela med mig av allt ti någon men ingen vill lyssna på allt.  förståligt. jag blir själaglad när grannkatten hälsar på ( som han gör flera gånger dagligen) för då kan jag babbla örat av honm och han bryr sig inte.   Men K gör.

Det är lustigt hur vi tänker och känner. Alla har samma känslor lr hur? men inte samma syn på saker och ting vilket är intressant men svårt att ta hänsyn till om man inte på förhand liksom lärt sig hur man INTE ska uttrycka sig då. ( I learned the hard way) 
Det är överväldigande ibland....att leva med känslan av att du måste förstå alla och tolka in i minsta detalj allt som sägs.  Det gör det mkt mkt svårt att slappna av i en konversation och du framstår som nonchalant eller ointresserad eller dum för att du inte har förstått innebörden av tex en mening för att du var för upptagen med att tänka på hur DU såg ut, hur DU pratatde vad DU sa och varför du sa som su gjorde och vad du ska säga sen att du glömmer bort att lyssna NU.
Känner nån igen sig? för det är såhär det är för mig.     Är det så för någon annan?  Samma känsla av dumhet typ fast olika syn på saken???

Någon vet.   Men inte den jag bor med. Han tror.Därför "vet" han.
Jag tror också men jag vet aldrig.


( jag vågar inte läsa igenom det här för då kommer jag att slänga det och jag vill faktiskt våga skriva vad jag tänker för UT måste det nånstans.....)

Just nu iallafall, så känner jag mig ensam. Klockan är 00:49, jag kan inte sova och jag vågar inte gå t till K fast jag vill för at jag är rädd att han skall tycka att jag är tjatig...tölig..dryg..allt det som jag vet att han tycker ibland ( jämt tror jag men som sagt jag VET inget)
Amen ni vet hur det är, när det är bra är det jävligt bra fast när et är dåligt är det bara jobbigt. Det är jobbigt nu.
Jag skall flytta snart , kan inte vänta mitt liv måste börja på ett annat sätt och jag känner inte igen mig själv als längre.   Bara ibland..när jag är på jobbet.   Jag vill inte sluta där.....måste nångång men mmmmm inte nu.
jag kan vara....nångon jag gillar där.
Hemma, gillar jag bara läget.

Jag vill ha ette eget hem. Jag behöver göra saker inte tänka. jag behöver sluta döva mina känslor. Och sluta maipulera min hjärna och kropp.  Vem blir jag då? jag undara....är detta bara något vi alla går igenom typ hela våra liv eller är jag lite lost....?

Ett virrvarr av tankar...allt vill ut!   saker kommer att ändras och ta slut. Jag kommer kanske att minnas det här( ,med andra ord bevara det)
och sluta vara rädd....och sluta leva i då och sen och börja leva i nu.
no can do.......jag gillar inte vem jag är i nuet. jag gillar inte att känna mig dryg. Men insikten finns där.

( Fan varför så svårt att lämna dig när jag vet att det måste ske för jag kan nog aldrig bli den du vill och vill inte det heller ,  jag vill riva av dig som ett plåster men varför väntar jag på "sen" ?)  ( för att "nu" är jobbigt)

GAAAAH! det satt en lapp på dörren sent igår kväll när två trötta resenärer stapplade innanför porten.
Grannarna ovanpå skulle prompt BORRA mellan 8:30 och hela dagen lång.
En av oss ligger sjuk och en är halv kass med fruktansvärt dåligt humör och allmän hemma ångest. ( Jag)
Så nu sitter jag här och slår på datorn samtidigt som jag stör mig nåt fruktansvärt på oljudet. Sjuk anmälde mig imorse också för jag kan bara inte gå till jobbet än. Jag kom ju hem igår. Verkligheten suger och jag måste långsamt börja gilla läget innan jag gör nånting.
'

För övrigt kom min nya lillebror Jonathan till världen alldeles nyss och jag måste så klart köpa nåt och åka och se han.
Välkommen brorsan! Vilken värdefull gåva du har fått! Hoppas att du gör det bästa av det. ( han är en kallström, klart han gör!!)

Tappade bort min bettskena som jag för övrigt tvivlar på om jag behöver ha på hotellet i Amsterdam.
"2600 kostar skiten att få en ny!!!!!!   jag funderar på att skita i det för jag tror ändå inte det är där problemet ligger.
Nä fy fan va ja är på dåligt humör nu.

Jag ville inte åka hem. Jag tog semester från allt därborta!!! Allt!
Flummiga staden med avslappnade människor, precis vad jag behövde!!! Funderarde mkt på att bo där, kom fram till att det är dyrt, trångt och ganska liten chans till cenralt boende men helt klart genomförbart!
Nu är det bara att spara pengar igen för resan grävde djupa hål i kassan även fast jag planerade det så noga.
Ja ja skit samma det var värt det!!
Minnen för livet bokstavligt talat för jag passade på att impuls- tattuera mig där. Kanske va det som gjorde det så fucking dyrt......

Jag förstår inte varför vi måste ha det så himla strängt här hemma. I Amsterdam var det lagligt med allt som det är fängelse straff för här. Och inte fan hade den staden gått under! det var väldigt seriöst och ordentligt och tom bättre på många sätt.
Och man kunde liksom slappna av och bara njuta av livets goda.
Och DET gjorde jag! fan jag tror mitt dagliga kalori intag sträckte sig uppemot 3500 om dagen! Men det va liksom, bagels, bakverk, fast food( ALLT är friterat) Våfflor, och slagroom( grädde) i kaffet varje dag.

Men vi gick hela tiden runt runt i flera timmar. Vi såg Van Gogh tavlor, Rembrandt, Anne franks hus, Zoo och lite mera museeum och en båttur och mycket kringvandring.
Blev vi röksugna var det lätt ordnat! Blev vi hungriga likaså.
Det var underbrat ialla Fall! nästa gång kanske jag inte är så jäkla blyg och nervös bara, Herregud vad dålig engelska man pratar! Fast dom tyckte den var bra där borta, ja ja.

Det är dags att sluta klaga och göra nåt nu. typ duscha. <tänker säga upp den här lägenhetn också! Nån intresserad??? skall hitta en eny bara. Förslag?
skall bo där ensam.


 Kanalern var överallt. Jag står vid en bo.massa fina små portuppgångar/nedgångar    

Jag har en massa bilder, men dom flesta är tråkiga. Önskar man kunde fotografera med minnet ibaland......fast mina bilder hade nog blivit väääääldigt suddiga och lummiga hahaha

Nu ligger jag i vårat lilla krypin som k säger. gulligt. men i sanningens namn så är detta rum helt sinnessjukt.
Tyvärr för hotellet ser liksom mysigt ut från utsidan men när  vi fick se rummet...oj fuck liksom! Det är litet och lortigt och doftar av avlopp. Receptionisten första natten , bokstavligt talat först natten för honom som han sa, förtjänar ett helt kapitel egentligen. Det hela började iallafall med att jag ville köpa en läsk. sen blev vi tydligen vänner och sen spann det bara vidare alltså, killen käkade spagetti bakom disken och försökt ge mig sin dricka när vi sa att läsk maskinen  var trasig! SIN dricka!! va fan lixom, hahaha och sen så spårade bara allt ur men han var väldigt hjälpsam iallafall.Knock knock på dörren" Hey Gyus!!! You can smoke on the room, i called and checked! efter en lång utläggning om hurvida han inte viste om vi fick röka eller inte. He he he

Men skit samma för Amsterdam är underbart!!
Hela staden är ganska så likt en svenk storstad , miljön är som hemma fast något varmare. Männiksorna är treliga snälla stadsbor och jag ser många studerande.
Husen och hela miljön ä väldigt kulturellt och pittoreskt med många små gränder, lummiga parke och många många kanaler med husbåtar fint usmyckade med blommmo. Höga smala hus med stora förnster ni vet.
Broar och fina skyltar till alla cafeer och små pubar som ligger väldigt tätt. vackert helt enkelt och det är inte svårt att förstå varför så många stora konstnärer funnt inspiration här.
precis så som jag vill att en stad ska vara! men skulle man bo måste man nog tjäna rätt så bra. TROR jag iallafall. Verkar vara alla slags männskor här. Allt från kostym nissar till turister till flummiga coffee shops ägare till hororna på Red Light district.  Detvar för övrigt riktigt bisarrt att vandra dom gatorna upp och ner med strippklubbarna och lätt klädda tjejje i fönster som kråmade sig för att locka kunder.

Något som också var väldigt bisarrt var Amsterdams avslappnade förhållande till droger.
Mitt i city och överallt så ligger det coffee shops. Det känns wierd att bara kunna knalla in och där sitter det en massa vanligt folk och rökr liksom.
och dessa smart shops som har en fin liten meny med magic mushrooms för den som önskar ta sig en liten tripp känns en aning konstigt också.
Och The hash and marijuana museum var coolt med sit odlingsrum man fick ta kort på.

Överhuvudtaget så ä alla väldigt avslappnade och vänliga och förvånands värt toleranta vilket jag älskar!!!
och hittils är jag helnöjd! Vi har varit på Van gogh , riks museet och Anne franks hus och kikat idag och äetit en massa fet men skit god mat/bakelser. Jag vet inte vad jag skall göra åt det än men det känns rätt kört så länge jag är här men fan vi har gått jätte mycket.
Jag skulle lätt kunna tänka mig at bo här. Billigt är det inte och cyklisterna är brutala även om det är ett väl utvecklat system dom har här.

Nu ska vi vila lite för my back is killing me.
 En av Amsterdams många kanaler. Sådana hus överallt!

av någon skum anledning gick det inte alls att ladda upp mer bilder och det är riktigt synd men jag försöker igen imorgon. Detta var iallafall dag två av Amsterdam.
Mat igen sen sova tror jag.
Puss från Amsterdam!

Jag har ett litet återfall....gått ner typ nästan fem kilo. Och nu är jag rädd att ja ej skall orka med allt!!
Jag är så sjukt trött på dagarna, ingenting känns kul MEN, det kan vända. Jag är så trött på mina jävla antidepressiva som bara ger mig äckliga biverkningar och som dessutom dämpar mitt humör!!!!    Visst, inte rikigt lika djupa dalar men fan inga höga toppar heller!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Men läkarna vet alltid bäst och dom skriver mer än gärna ut piller.
(det här med piller börjar gå för långt..jag ljuger lixom för att få sömnmedel utskrivet sen tar jag  tex. FEM stilnoct plus lite alkohol på kvällarna bara för att bli flummig, har faktiskt inte somnat nykter på över fyra år!!)
Man skulle kunna tro att jag hade drog poblem hahahaha

Anyway, som sagt. Det här med maten. Vad SJUKT är det inte att det tar så kort tid innan man börjar bli seriöst RÄDD för föda? jag trodde jag hade kommit över allt men så fort man gick ner nåt kilo så bliev man besatt och nu består min stora kalender till mestadels av kalori siffror.
Men ingen har ju märkt nåt men jag undrar för mig själv...hur långt skall jag våga driva det denna gången???
För detta håller ju inte!!! Jag kan inte varar lycklig om jag bara får äta sallad och ev knäcke bröd med gurka på om dagarna ( om jag inte är typ utbjuden, då fejkar man ju å äter allt)
Men jag kan inte vara lycklig och vara normalviktig heller!!    Har aldrig funkat!!! Inte sen jag var typ TIO år och började hata hur jag såg ut. Sen dess har det liksom varit så.
Det är FÖRBJUDET i min värld att tycka om sig själv!

Sen så är jag svinig också. Svinig mot vissa personer och särskilt en. Så klart det straffar sig.
I Totally belive in Karma!!!!


Annars är livt väl!!!   bara lite mer enrgi så...Nu skall jag se på heroes! Ett program jag torskat lite på.